Historik Jakobslunds Gård

Jakobslund som tidigare tidigare hette lilla Gunnarstorp, är en mycket gammal gård med anor från medeltiden. De första uppgifterna om gården är från 1300-talet då den löd under Vreta Kloster. År 1393 överlät klostret gården till Ingegärd Magnusdotter, mot att hon av avkastningen skulle erlägga två tunnor korn och en tunna från en kvarn som tillhörde gården. År 1630 ingick gården i ett köp av fler gårdar förvärvade av Lars Skytte af Sätra. Denne person blev sedemera munk i Rom och biktfader till drottning Kristina. 1727-38 ägdes gården av Jacobina Duwall. Det var på 1730–talet som namnet Jakobslund påträffades första gången och har troligtvis gett namn efter Jacobina och hennes fader. Idag finns bl.a det hus som Axel von Fersen d.ä lät bygga och som stod klart år 1771. Huset har än idag två järnflöjlar på taket med brukets stämpel. Detta tvåvåningshus var arbetarbostad för smederna vid det järnbruk som Axel von Fersen d.ä startade. Flera av de gamla gårdsbyggnaderna är också bevarade.


Jakobslunds Gård är belägen i anslutning till Motala Ström och med Göta Kanal på motstående sida.

Idag är det lummigt och grönt i denna djupa ravin som skapats av den forsande strömmen genom vattnets rinnande erosion. Av industrianläggningen från 1700-talet finns det kvar tydliga spår och lämningar av byggnadsrester. Dessa benämns av riksantikvarieämbetet som murrester är från de gamla smejdorna.

Jakobslunds Järnbruk

Omkring 1767 förvärvade fältmarskalk Axel von Fersen d.ä gården Jakobslund och startade året därpå ett s.k. manufakturverk. År 1770 byggdes stångjärnssmedja.
Förr i tiden framställdes stångjärn direkt ut tackjärn vid ett antal järnbruk i landet. Dessa bruk kallades hammarsmedjor eller stångjärnssmedjor och de byggdes alltid vid ett vattenfall. Oftast fanns även vid dessa bruk ett s.k. manufakturverk där stångjärnet förädlades till spik och grövre redskap.

För att få rätt att anlägga järnbruk fodrades s.k. privilegier vilket ansöktes av Axel von Fersen d.ä och dessa beviljades av konungens ämbete. Det var naturligtvis få förunnat att erhålla dessa privilegier. I dessa angavs hur mycket järn som fick tillverkas årligen. 

Hammarsedernas arbete var mycket tungt. Uppbrytningen av järnet i härden, den olidliga hettan och hanterandet av den tunga smältan nödvändiggjorde en lätt klädsel. Men svetten rann ändå, den dragiga smedjan och vinterkylan utanför hjälpte till för att bryta ner hammarsmedens hälsa och orsaka för tidig död. Betalningen var låg och smederna hade ett rykte om sig vara begivna på superi och slagsmål. Smederna besökte i regel inte sina hem under hela arbetsveckan förutom under helgvilan från lördag eftermiddag till söndagen. Vilotiden mellan arbetsskiften tillbringade de i en kammare i smedjans närhet. En annan orsak var sannolikt att dessa sotiga, svettiga smeder i sina trasiga, smutsiga skjortor, ej gärna visade sig utanför smejdan.

Smälthamrarna slutade att användas 1895 liksom den mekaniska verkstad som också innefattade gjuteri. Spiksmedjan höll igång sin verksamhet efter 1895 liksom sågverk fram till 1900.

Jakobslund • 590 75 Ljungsbro • 013-654 00 • info@jakobslundsgard.se